För att det inte ska bli HELT tyst här inne, så repris!





Tunnelbanekvinnan.

Jag kliver på tunnelbanan en gråkall eftermiddag. Jag sätter mig ner, men ryggen mot vagnens vägg. Min blick fastnar på mannen som sitter mittemot. Hans blick är fast i det sudoku han håller i. På andra sidan, en kvinna sitter och ser stumt ut genom fönstret. Det är förunderligt lugnt.

Hon stiger plötsligt på, med kaffemuggens tomma skrammel, vänder hon blicken inåt. Monotont börjar hon prata: ”Hej jag heter… vill du ge mig en slant?” Hennes röst kryper tonlöst in i mig och jag ser upp. Fångar hennes blick men vågar inte hålla den kvar för länge. Jag hinner se hennes trötthet innan hon vänder sig om. Mot vagnens golv glappar hennes vinterskor.

Vad tänker hon? Jag får aldrig veta. I min väska finns inga kontanter, bara en empati som i stunden känns falsk. Kom tillbaka vill jag ropa. Jag ger dig skor bara du finns här imorgon igen. Mitt rop fastnar i halsen, jag ser på dem runt mig, som troligen inte ens såg dig. Jag blir rädd. Min utsträckta hand faller tungt, i rädsla över vad andra ska tycka. Så blir jag en  av alla de andra som inte vill se.

”Tack i alla fall och ha en bra dag” ekar inom mig. Hennes skor glappar, den rosa mössan och korta jacka värmer henne inte. Jag sitter i tunnelbanan en gråkulen vintereftermiddag, i ett Stockholm som plötsligt känns väldigt kallt. Jag, en priviligierad kvinna, på väg mot det som gläder mig. Det tysta mötet bär jag med mig för alltid.

(Min ursprungliga text var publicerad sommaren 2012 i Situation Stockholm, jag valde att skriva om den lite. Texten återfinns även i min gamla blogg, som nu är nerlagd)




Det är två år sedan jag mötte kvinnan med kaffemuggen, ett tyst möte som gav mig förstånd att inse att jag är priviligierad. Jag har mitt tak, min mat på bordet, nya kläder och massa stunder som får mig att flyga av lycka och glädje. Jag vet inte vad som har hänt kvinnan i den rosa mössan, korta jackan och de glappande trasiga vinterstövlarna hon bar. Lika fort som hon stod där i vagnen med sin monotona röst, lika fort försvann hon bort. Jag kan undra vad som hände med sodukomannen, kvinna som trött stirrade ut genom ett tunnelbanefönster, flickorna (som blev bortklippta ur texten) som lekte med sina hårsnoddar, även de så omedvetet priviligierad i sina liv. Alla de som en gråkulen eftermiddag reste i tunnelbanan mot Hässelby, vad tänkte ni alla när hon kom ombord. Hur fortsatte era liv när hon försvunnit? Tänkte ni någonsin på henne?

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

25 år är en väldans massa år det...

Det är något visst med grisar i gummistövlar!