Under körsbärsträdets krona

"Kan jag får vara den jag är" Jag riktar orden mot mannen mitt emot.  Det har gått 26 år. Han vet fortfarande inte vem jag är. Han tror sig veta. Han skapade en bild av mig, den bild han ville ha. Han fick bara mig som jag är.  Med allt som är jag. På gott. På ont.  En människa, en kvinna.  JAG. Varför vill han ändra på henne?  Hon som är jag. Som jag trivs med. Jag vill inte vara någon jag inte är.  Så jag riktar mina ord mot mannen som inte vill förstå.  Som tror livet är en rak linje. Att gå i zick-zack är det inte tal om. Han skapar en rak linje.  Utan konflikter. Där jag ska lyssna så hans bild av mig blir korrekt.  För den bilden är jag säger han.  Hans dröm om en rak linje. 

Fan på väggen! Jag vet inte om han finns ens. Men jag är bra på att ta ut i förskott. Si och så kommer det att bli, så blir det fel och platt fall och hemskheter långt innan det har uppstått. NU inbillar jag mig inte början. Jag ogillar det grymt mycket. Jag ogillar att det kan gå fel men det kan också gå bra.  Men jag vet inte. Det räcker liksom nu.  Det är bara 3 år sedan sist. Jag tog hand om.  När vet vi, jag mer? Två veckor? Flera veckor? Varför kan det inte gå fortare? Så jag vet. Om jag måste måla fan på väggen. Om fan nu stiger in. Vem är då jag som är kvar? Ensam. När livet krymper blir få kvar.  Så tystnaden. Den jag minns som kom. När telefonen slutade att ringa.  Jag vill inte måla fan på väggen.  Jag vill måla solsken och damer.  Jag vill att telefon ringer ofta.  I många år.  Men vem är jag att bestämma? När livet krymper. 

"Det blåa huset" målad av mig 2016 När jag var fyra år, målade jag en tavla i brunt å så brun den var med en knallgul mitt, en abstrakt tavla där figurer växte fram i samspel med min farmor och förändrades i stunden. Farmor hade låtit rama in tavlan. Den hängde på hennes vägg fram tills hon gick bort 1979 och jag fick den åter i min ägo. Det är den målningen som finns kvar av allt det jag ritade och målade när jag bara var ett litet barn. Den tavla bär sina minnen och jag bär dem med mig.  En dag i förra veckan satt jag med slattar med färg, över efter annan målning. Jag tog fram min tapetrulle och rev av ett stort stycke och fram växte målningen ovan. Utan tanke, jag lekte fram något ur mitt inre. En tanke började ta form och förändrades allt eftersom. Skräckblandad förtjusning, känslor av något osannolikt, kärrväxter som tonar upp sig framför och bakom ett blått hus med svarta djupa fönster. Tomheten, saknaden, längtan, skräck... du väljer! Vad ville jag förmedla

Min älskade dam! Jo, jag älskar verkligen denna tavla, får man det om man gjort den själv? Jag sålde den. Jag är glad jag fotat den, så kan jag kanske trycka upp den en dag.  Men jag behövde pengarna, till annat.  Så jag kan fortsätta att måla mina damer.  Byggbutiken gjorde mig besviken.  Renoveringstapet. Ja den hade slutat med och köpt in en som mest liknade skurtrasa.  Så vad ska jag måla på nu? Damen ovan är dock målad på akvarellpapper av den bättre kvalitén.