Under körsbärsträdets krona

Min spontana tanke var att en längtan kan i sig vara förfärlig. Att längtan inte alltid är något att se fram emot. Att det där man så innerligt och vansinnigt längtar efter, om det så är en person eller en sak. När man väl når målet. Jag håller den personen i min famn eller jag har den där efterlängtade kristallkronan i mitt tak så har all längtan varit så säker och trygg. Det är det här jag absolut vill ha. När målet finns där. Så uppenbart framför oss så faller glittret av den härliga längtan vi haft. Framför oss står allt i sin nakenhet och är inte som vi tänkt oss. Personen som vi längtat så starkt efter visar sig vara något helt annat än den vi trodde. Kristallkronan tappar sin glans och blir efter en tid bara en vanlig taklampa som hänger där. Jag tror på något vis att längtan är viktigare än själva målet, samtidigt som det är förfärligt att längta så att man går sönder. Men längtan kan också vara underbar, den sysselsätter våra tankar, får oss att leva och när väl möte

Ett köksbord fyllt av kritor, akvarellfärger i regnbågens alla nyanser, akrylfärg på tub, lim, stämplar, saxen som har den egenheten att plötsligt försvinna. Lim där flaskans kork torkar fast och snynålar sticks ner och nästa gång jag ska sy i en knapp är synålen på vift. Det råder kaos på mitt bord och lugn inom mig. Jag testar på rosa papper, det växer fram en kvinna, ett ansikte som stirrar tillbaka på mig med ögon sorgsna som himlens regntunga sky. Jag tror hon skulle behöva lite mer värme och hjärtan. Det är som dessa ögon med sorgen i blick speglar något som jag inte riktigt vet vad det är. Jag är nyfiken, vilken väg kommer mina bilder att ta. Jag limmar och målar mina bakgrunder. Någonstans blir det en bild, en början som sträcker sig långt utanför bokens sidor.  Den vänstra sidan i boken är tom, övermålad denna gång med svart akrylfärg. Kontorslandskapet med bister man stirrade för mycket och störde mina tankar. Han får försvinna där bakom. Ett tag. Vad som händer med

Den blå damen, vem är hon? En person som snurrar runt och är ganska blå i sin själ? Jag vet inte. Jag får lust att sätta namn på dem alla. Men det funkar inte riktigt. De vill nog vara lite anonyma tror jag. Det är läskigt för kanske är det min själ som ryms i dessa bilder? Att börja på en ny, är svårt. Det är många år sedan jag tog en penna i min hand. Just nu känns det som om alla dessa kvinnor, damer eller vart nu penna leder mig måste ner på papper. De kommer ur mig helt plötsligt. Inte är de perfekta, men måste de vara det? De är en del av mig och mitt skapande, på mitt vis. Jag satt här framför datorn. Tänkte att jag kanske borde gå en onlinekurs i hur man ritar ansikten. Tanken var frestande. Visst det är bra med grundkunskaper i det mesta, att veta vad man sysslar med. . Att det kan vara bra. Så kändes det. Den här damen, vem hon än är. Fick lite sällskap. Av någon som fick ett för rött ansikte. Jag tror att hon vill ha det så.  En liten närmare bil

Lycka! 1. Är en gammal bok 2. Färg och penslar 3. Några stämplar 4. Ord som betyder något 5. En gnutta fantasi 6. Viljan att skapa.  7. Att lyssna till musik som berör mig 8. Att skapa i tanken och låta tanken nå ner till handen. 9. Att se något växa fram infrån mig. 10. Att låta ord, färg och form spegla känslor.  11. Det här är bara början på min bok. 12. Den får växa fram med bilder som kommer till mig. 13. En långsam process där jag njuter.  14. Jag skapar ett lugn i mitt rum dit bara jag har tillträde.  Så får hon en krans av vita blommor med silver.  Vem hon är? En ung kvinna, den som bor i mig.  Den som vill så mycket.