Inlägg

Visar inlägg från januari, 2014

I skuggan av mig lämnar du spår.

Bild
Jag tänder ett ljus som vinden blåser ut. I skuggan av mig lämnade du spår. Minnen som flyter i evighet. Så länge jag finns.  Till minne av min faster Gerd. 1914-2013 Imorgon är det ett år sedan du lämnade mig. 

Det känns som om orden faller undan....

Bild
och inte är så eviga i gröna djupa grund som Karin Boye en gång skrev. Jag kom av mig i mitt berättande. Ställer för höga krav på mig själv och det är inte bra. Helt enkelt inte alls bra. Stressar tillvaron och undrar hur jag ska få plats med de där orden. Jag vet att det är en fråga om att prioritera, inte tro att jag ska räcka till för varje liten hörna samtidigt som jag rusar både diagonalt och vertikalt. En ekvation som troligen inte alls går ihop särskilt väl. Det gäller att bryta mönster sa någon. Jag försöker bryta med mig själv. Det är bara så att den här människan som är jag lyssnar inte. Nej då, hon ska öva tal och analysera dikter, fundera och fundera, skriva en massa trams. Bakom det finns ett hushåll! Jag gick ut i kapprummet (hallen då) står och ser på jackor som hänger på rad. Det skulle, tanken blixtrar förbi likt en sprinter... det skulle jag vågar nästan inte tänka tanken ut. Det skulle vara rätt skönt om det bara var mina jackor, om kapprummet bara var mitt. Ja

Sagan fortsätter och får sitt slut...

Bild
Det var fortfarande en gång ett slott invid en vacker vik. Slottet som byggdes i en tid då Sverige var en stormakt hade svårt att förlika sig med att det numera var ett museum. Familjen som hade ärvt slottet orkade till sist, inte med att leva upp till julfirandet och bestämde sig för att låta ett gammalt museum förvalta egendomen.  Slottet var inte speciellt glad över detta, för under de tio år som slottet fått uppleva julfirande, hade slottet varit ett glatt slott. Nu var det kanske inte så lätt för ett slott, byggt av sten att uttala sin önskan om att familjen skulle stanna kvar. För det var så att det som slottet tänkte fanns bara i dess väggar. Ja, slottet kunde faktiskt inte tala som du och jag kan. Ska sanningen fram så kan inte ens ett slott tänka, men det får vi prata tyst om för att inte göra slottet sorgset. Så kom det då den dag då slottet överlämnades till en museiman. Det skedde inte med pompa och ståt, utan museimannen suckade djupt över att han än en