Under körsbärsträdets krona

Jag känner mig rätt trött på både mig själv och den här bloggen. Jag har skrivit om allt det som berör mig under många år, från sorg till glädje. Idag vet jag sällan vad jag ska skriva om. Jag känner mig som en evig veckotidning där säsongens reflektioner återkommer år efter år. Det blir aldrig något nytt. Jag ställer krav att leverera, krav på mig själv. Jag kan sitta och peta med en mening i evighet. Tänka att nu måste jag verkligen komma med något nytt, inte samma gamla ord. Jag kanske borde skriva om odling? Om kläder? Om sådant som människor gillar. Det blir genast problem jag har ingen odling och kläder är ett nödvändigt ont men rätt roligt. Jag är inte ett modelejon. Jag kan skriva om mina tankar som drar och spretar åt alla håll. Om försöken att koncentrera sig i stunden. Jag kan skriva om att försöka strukturerar mitt liv som också spretar hit och dit. Jag kan skriva om hur jag tappar modet och inte vågar, om stunder då jag ställer så höga krav att jag låser mig i ett skruvst

Det är en av alla dagar i mitt liv som jag överväldigad sagt ja, då menar jag med ett stort JA. Glad överväldigad, väldigt nöjd… ja men det här är toppen! Det är rätt väg. I glädjens tecken. Så glad. Att bli tillfrågad. Det är en av alla andra dagar i mitt liv som tanken från handling till eftertänke kommer i kapp mig. Frågan som följer är. Vad har jag sagt, vad har jag tackat ja till. Vem är du som frågar. Vad som står bakom. Jag vet inte. Jag ställer frågor. Flera frågor. Jag vill veta till vem jag säljer mig. Känner att något växer i mig, när jag vågar ställa krav. När det står klart för mig vem du är, varför du vill ha min bild mot reklam inom en liten krets. Då känner jag att detta är fel. Varför ska jag sälja mig billigt? Varför ska jag för inget genom min bild locka kunder till dig? För välgörenhet? För att du tror det är bra för mig? Jag har hört det för. Det brukar inte leda till något bra. Idag är det en sådan dag, då jag är stolt över mig själv. Att jag vågade

I fjärran kom så Ebba, färjan som skulle ta oss ut till en ö i Stockholmsskärgård. Det var många långa år sedan jag for över vattnet till den ön. En gång var jag där rätt ofta. Goda vänner som lät mig följa med ut. Det kändes lite konstigt att fara dit igen, visste inte riktigt vad som väntade mig. Det var sig nästan likt. Visserligen fanns inte alla vänner kvar längre. Livet är så någon går och andra kommer till. Två små tjejer som gladeligen nog hade lekt hela eftermiddagen om det nu inte varit så att vi skulle på konsert. Och om de fått igång mig. Det känns lite som om jag inte är så bra på detta med småbarn längre. Äntligen fick jag höra en av mina favoriter live. Sonja Aldén. Hon sjöng flera av mina favoritlåtar och en hel del Ted Gärdestad. Ibland vill jag behålla dessa stunder. Låta dem stanna upp och vara förevigt. Den här gången bestämde jag mig för att njuta fullt ut. Utan att försöka studera teknik och koreografi. Jag lyckades nästan i mitt försök. Det är inte lä