Inlägg

Visar inlägg från september, 2013

Det står ett bord på en klippa, ett bord utan stolar.... i kvällen

Bild
 Det står ett ensamt bor på en klippa ute vid Gålö. Vem tog sig tid att bära bordet över stock och sten, för att placera det just här? Det finns inga stolar. Ingen förklaring.  Ensamt, lite vingligt står det där.  Som om det väntade på att användas. Det väntar kanske på mig? Så känner jag mig. Som ett vilsegånget bord. Jag försöker andas. Får panik och dåligt samvete. För allt det där som jag inte får till riktigt bra. Om jag sätter mig under, med bordsytan som skydd? Hjälper det mot trassliga hjärnor? Dåligt samvete. För att inte räcka till över allt. Visst vet jag precis som bordet. Att var lite felplacerad ibland kan kännas rätt ensamt. När jag rör till det för mig. Jag och bordet passar ihop. En tom yta som jag vill fylla. Men jag räcker bara inte till! Inte just nu.

Slumpen är ingen tillfällighet eller är den?

Bild
När jag skriver om möten. Då väljer jag en bild av ett hjärta, ett parkeringshjärta. Jag gör det för jag vill parkera minnena av fina möten i mitt eget hjärta. Jag vill bevara dessa möten för det är så olikt mig att våga ta till mig nya människor med nya reflektioner. Människor som möter mig och ser mig. Ena gången sitter jag i ett träd intill vatten i Stockholm tillsammans med en klok kvinna. Löven är som ett grönt tak, stammen mot ryggen känns bara mjuk. Vi sitter med kaffe i pappersmugg, bullar i en brun påse. Vi samtalar om livet och om min nyfunna väns arbete. Jag får insikter och jag tänker när jag säger hej då för denna gång att det finns många änglar på vår jord. Jag hoppas vi möts igen. Du fick mig där och då att förstå att trots att vi är vuxna kan vi fika i ett träd. Att livet är till för dig och mig, för oss alla och att vi ska våga. Släng Jante i väggen! Andra gången möter jag dig, du som tog tåget från Strängnäs. Det känns lite nervöst men tänk när du står där fr

En sensommar kväll i blommiga skor sitter jag på en klippa någonstans i Sverige

Bild
Det är sensommarkväll. Jag har smitit ut. Från studierna. Jag sitter på en klippa, i havet speglar sig de sista solstrålarna. I en termos finns kaffe, brun påse med bullar, två muggar och i havet simmar fåglar och en rovfågel breder ut sina vingar högt över oss. Vi sitter på en klippa i solnedgången, avståndet är milsvis i verkligheten bara 20 cm. Jag vill så gärna närma mig. Jag vill inte sitta med avstånd mellan oss, där instagram och sms blir kontakten, för vad ska vi prata om. Jag sitter på en klippa i blommiga sommarskor med tiden och tankarna emot mig. Jag har sagt allt det jag vill säga. Jag ser hur dina blickar finns där ute i havets blanka yta, långt bort bland vita segel som trotsar höstens ankommande. Jag vet att det är där du vill vara. Du vill vara där ute på havet med mig. Jag vet inte vad jag vill. Jag känner mig både glad och sorgsen mitt i allt det som är vårt eller är det vårt? För vems tankar är det som återspeglas i mig? Vem är jag som sitter där på en klippa?

Hon stod mig nära men med distans

Bild
Ett foto från en svunnen tid. Året är ca 1933, min faster var nitton år gammal. Min pappa 5 år och deras syster 6 år. Idag finns ingen av dem i livet. Det kan tyckas märkligt att jag bloggar om min faster och inte om min far eller deras syster. För mig är det inte märkligt, hon fanns där, stod mig nära, men med en distans som jag inte tror var självvald. Jag vill inte tro att den distans hon höll var så, att den istället var ett naturligt tillstånd på grund av den tid hon växte upp i. Min faster blev om ni minns nästan 99 år. Det är ett halvår sedan hon gick bort. Ett halvår har passerat. Ett halvår utan släkt på min fars sida. Vi är bara jag och min bror kvar, våra barn. Det blev tyst. Jag önskar att hon hade berättat mer, att hon vågat öppna sig mer och låtit mig ta del av den tid som började långt innan min. Det fanns en etikett hon höll hårt på. Det gick aldrig att överraska med besök, det var som att boka tid till en läkarmotagning. I tid för att hon kanske behövde förbereda s

Hur gick det till?

Bild
(nej ,jag ska inte studera till kock, bakningen får ligga på hyllan ett tag framöver) Det är min stora fråga nu. Jag sitter med utskrifter, pennor, block, dator, läsglasögon och miljoner andra saker och en mugg med kaffe... jag har plötsligt blivit student. Letat böcker i 4 timmar och läst igenom information och inser att jag redan ligger två veckor efter de flesta på kursen. Skam den som ger sig - jag ska komma ikapp inom en vecka bara jag får tag på böckerna så. Igår utbröt paniken! Vad har jag givit mig in på? Vad får mig att tro att jag ska klara detta? Ska JAG skriva en c-uppsats! Inser i samma sekund att jag måste sluta ta allt så allvarligt. Det jag kan är att göra det bästa av det hela, mer går inte, det finns tack och lov möjligheter att komplettera och göra om. Jag är glad att jag valde Gotland som studieort. Nu kanske jag slipper alla könsrelaterade perspektiv som högskolan där jag läste sist har som "husgud". Att jag sitter här beror mest på att jag inte

Att vara kvinna i Sverige är kanske inte alla gånger lätt men troligen lättare än på många andra ställen i världen.

Bild
Ja vad var det nu som gjorde mig så upprörd? Jo, en manlig författare uttalar sig i tevesoffan om avvinkandet av Obama. Det är väl självklart att man vinkar av gäster eller det kanske inte är det? Eller beror det på vilken hand som vinkar? Man kanske inte säger adjö alls? Inte om man är kvinna! Det visar bara hur pinsamt och eländigt detta besök var, framstår som rena prinsessbröllopet i dina ögon!!! Jaha... men det var väl det vi visste redan? Att det var en förlängning av senaste prinsessbröllopet, eftersom det enligt den manliga författaren var fel händer som vinkade och gjorde hela besöket till ett sagoskimrande prinsessbröllop utan allvar. Men snälla du! Vad menar du egentligen? Är du bara avundsjuk för att det var 6 stycken kvinnliga ministrar som fick vinka av Obama. Oss emellan så tror jag Obama uppskattade det tusen gånger mer än att se din hand vinka! Avsikten med de kvinnliga ministrarna var att påvisa att den svenska regeringen har fler kvinnliga anställd än män. Det kans

Opera show på hotell Kristina i Sigtuna en skimrande augustikväll 2013

Bild
Det var en av alla skimrande magiska fantastiska sommarkvällar som bara kom till mig sommaren 2013. Nu när september mörkret och den kalla klara luften börjar smyga sig in är det härligt att tänka på allt det jag upplevt denna sommar som är en av de bästa någonsin i mitt liv. När plötsligt möjligheten infann sig att få göra en massa roligt var jag inte den som kunde stå emot. Den här gången bar det av mot Sigtuna och hotell Kristina för att lyssna till The Diamonds med gästartist och pianist.  Resan i sig är inte så lång och vi hann stanna till och äta. Kan jag knappast rekommendera resturangen på Arlanda Stad, den restaurangen lär inte få besök av mig igen. Men så är det man lär så länge man lever och vem vet någon annan kanske tycker den är fantastisk. Jag är inte den som har riktigt koll på väderträck och hur långt det är hit och dit, så naturligtvis i vanlig ordning hade jag fått för mig att Sigtuna låg söderut och att det var minst den dubbla vägen dit än vad de

Opera i Vita Bergen men så vitt blev det inte!

Bild
En fredag i slutet av augusti så var det rätt fint väder här där vi bor. Vi,  dvs jag och maken bestämde oss för att fara till Vita Bergen på Söder i Stockholm för att lyssna till Kungliga operan. Här var det nog jag som var den som drev på, för detta ville jag inte missa. Så här i efterhand kan man undra varför mitt paraply blev kvar hemma och varför hade vi inte med oss matsäck med vin som jag har ett vagt minne av att vi planerade in redan förra året! Kanske var det ren glömska eller rent utav en viss lathet från min sida? Nu tillhör jag dem som alltid kommer i tid men det har hänt något här med mig. Jag tog totalt fel på tiden och vi skulle aldrig hunnit in med tåget. Vi packade in oss i bilen och for iväg. När vi väl hade parkerat, nu hade vi tur och fick tag på en tom plats nära Vita Bergen så vi hann! Det var bara det att regnet började falla så smått från en nu mycket grå himmel. Det kändes olycksbådande. Men glada ihågen tillsammans med flera hundra andra bänkade vi oss