Under körsbärsträdets krona

Det var en gång ett slott, som låg intill kanten av den allra vackraste vik som någon hade skådat. Där låg slottet och blickade ut över det kristallblå vattnet som gnistrade i solen eller när vintersolen sänkte sitt öga över den frusna viken, lyste allt i de allra vackraste nyanser av blått. I detta slott bodde det en familj som ibland inte var som alla andra familjer. De var de inte riktigt säkra på att slottet var en plats där de ville leva, för varje vinter som gick så blev familjen allt säkrare på att de valt helt fel plats att leva på. Varje vinter var de tvungna att leva upp till ett firande som passade sig på ett slott. Så de dekorerade salar och rum med grangirlanger, klippte pappersfigurer ur vita papper och tände stearinljus alla i fönster. Varje kväll före julafton gick far i huset ut och högg den allra vackraste granen som barnen pyntade med smällkarameller och glittrande kulor i alla färger som fanns. Varje lördag före julafton gick familjen ner till handelsträdgården

I alla tider har människor tecknat nidbilder på kända personer, ledare, kungar och drottningar. Det är kan hända inget konstigt med det. Gillar man inte något kan det nog vara bra att ta ut sin ilska genom en bild. Jag undrar alltid hur den person som får ståta med sin kropp, sitt huvud som tex gris hur känner sig han eller hon? Hur skulle det kännas om en grisbild med mitt huvud uppenbarade sig på skärmen, mitt framför mitt ansikte. Hur skulle jag känna mig då? Kränkt? Eller skulle jag bara ruska på mig och gå vidare, som om inget hänt. Jag tänker ofta på vem är personen som avbildas på detta vis, vad vet vi om den här personen egentligen. Vad han eller hon bär med sig för erfarenheter genom livet. Vi vet inget alls. Kanske är den här personen tuff utåt, kanske är den tvungen att fatta beslut som rör hela vårt samhälle. Ibland blir det rätt, ibland fel men vi har alla varit med om att rösta fram dem som bestämmer. Det är så att alla kan inte vinna. Även om man nu inte gillar personen

Idag är en dag då det mesta går i moll. Jag är trött. Igår dansade jag och åt god mat. Dagen efter för ofta med sig en tomhetskänsla och det är nära att jag blir till en klättrande "gubbe" på väggen. Bokhögen växer eftersom jag inte kan sluta att dra hem böcker från bibblan och tillbaka igen för att dra hem en ny hög. Detta pågår samtidigt som jag mer än gärna köper böcker på loppis! Det är inte en bra kombination. Jag har faktiskt bara två ögon och en hjärna som kan läsa EN bok i taget. Det där med att ha flera på gång samtidigt har jag slutat med. Ingen idé! Inte efter förra boken jag läste och upptäckte att karaktärerna fått eget liv och blandade ihop sig något så vansinnigt att jag var tvungen att skärpa mitt läsande. Men ack ja, nu läser jag Vinterträdgården av Christine Falkenland. En bok som har ett klart lite gammeldags ton över sig, det är mysigt med språk ibland. Jag tycker om böcker som inte är självklara, böcker där språket blir till poesi och metaforerna frod

Här är det smoothie på gång.  När maken är borta dansar frun i köket. Var onekligen svårt att fota sig själv dansandes. Giftgrönt? En mixad blandning av: äpple, ingefära, apelsinjuice, is. Skulle spetsa till det tänkte jag.  Fram med Smirnoff (lime). Det är nog väldigt bra om, jag säger OM,  jag kollar hur mycket det är i flaskan först.  Det gjorde jag inte. Lyfter flaskan i tron att den väger mer.  Vi kan väl säga att det blev TILLSPETSATT! SKÅLL PÅ ER!! Om det var gott? Jo faktiskt. 

Jag har alltid tyckt om att måla och teckna. Redan som lite var jag väldigt glad i färger och att rita. Under många år så var det min dagliga sysselsättning när jag inte läste eller skrev brev.  Men omståndigheter, ett förfluget ord fick mig att nära på ge upp. Jag tog inte i en pensel på många år. Ibland ansträngde jag mig att rita med barnen. Det blev en eller annan prins eller prinsessa när jag inte ritade skumma figurer åt barnen.  Men så häromdagen. Kände jag att färgerna började locka mig igen.  Plöstsligt satt jag där med mina färger och min penna. Det är jul snart. Jag som nästan aldrig skickar julkort. Började plötsligt teckna över förväntan många kort på rad. Det här är en bråkdel av dem. Så här såg det ena kortet ut före färgläggning. Och så här innan det riktigt tog sig form.  Lite vinter, lite sommar, lite allsköns blandning.  Ja varför inte. Allt behöver inte vara årstidsbundet.  Men jag är sådan: ett exempla

Den lilla pojken står framför hyllan. Framför honom hänger det leksaksvapen på rad, det blänker av svart metall, det finns "mjuka" vapen som inte ska skada. Dock är det fortfarande ett vapen i mina ögon. Den lilla pojken, för det är oftast pojkar som står framför "vapenhyllan" vill så gärna ha de där vapnen. Jag kan höra mig själv säga NEJ, det här är inte rätt. Varför ska han lära sig att det är ok att slåss? Varför ska han serveras mjuka vapen av skumgummi för att du som förälder inte ska se det hårda och farliga i vapnet. Det är mjukt, det kan inte göra någon skada tänker du då. Plockar ner det mjuka vapnet och går till kassan. I ditt kölvatten hoppar en pojke med blicken långt borta, där han är hjälten som ska slå ner världen. Han är stolt. Han är stolt för att han får ett vapen.  Många år senare står du i ditt fönster, oroligt väntar du på din pojke. Han kommer inte. Du står kvar och skickar sms som du aldrig får svara på. När morgonen gryr ser du inte l