Livsglädje, ordglädje, målarglädje och alla annan glädje



I går visade SVT ett program om  Dagny. Dagny är 102 år gammal och Sveriges äldsta bloggare, kanske är hon till och med världens äldsta bloggare? Dagny tittar mot oss från andra sidan teveskärmen, en pigg dam som går utan rullator, tycks inte ha många krämpor om än några alls? Hon undervisar i datakunskapGlädjetårar rinner och jag skrattar. Dagny är en skön dam. När jag ser hennes livsglädje och min egna ovilja att leva i allt det som är NU och JAG... ser jag hur dum jag är. Dagny vet att leva. Kanske anar jag att hon tar vara på det som är i nuet mer än jag någonsin gjort. Jag har alltid haft tanken, det går inte för jag är för gammal eller för ung eller något helt annat. Dagny år 102 år idag. Hon är lite mindre än 50 år älder än vad jag är. Dagny tog mig med storm.

Det är många kvinnor denna sommar som fått mig att se mig själv från ett helt annat perspektiv. Dagny genom teverutan, en annan under takvalven i Gamla Stan och ytterligare två som visade mig det fina i deras gemensamma liv och äktenskap. Alla kvinnor som fått mig att tänka, men inte riktigt om, inte än. Så hon som ger mig glädjen i att sjunga och som låter mig vandra vidare i egen takt. Alla ni andra som på något vis ropar heja! Tack för att ni finns.

Så kom ordglädjen till mig, tillbaka och min fiktiva man började leva sitt eget liv, irriterande och ilsket stampade han runt i min hjärna. Tillslut var jag tvungen att låta honom gå för ett tag. Han får leva sitt eget liv där med sina lappar och funderingar om hur han bäst ska snärja den fiktiva kvinnan, hon som inte vill bli snärjd. Så har vi Alice som inte vet vem hon är. Det var lättare att skriva om Alice - kanske är hon jag eller någon annan i min närhet. Jag vet inte riktigt, ett hopkok av möten och drömmar. Kul har jag när jag skriver, när det blir flow i det hela. Problemet är min riktigt kritiska ögon! Himmel vad de ställer till det för mig! Jag måste blunda hårt, riktigt hårt för att inte trycka på deleteknappen hela tiden. Alice, lappmannen och den andra kvinnan är i samma berättelse och de tre bör bilda  ett sammanhang, en röd tråd! Men mina trådar tycks alltid ändra färg och bli till en hel kaskad av bivägar och återvändsgränder. Min vän Susanne har allt en stor del i att jag hittade orden igen! Jag tror hon är mer organiserad än vad jag är ;)

Jag tecknar vidare på beställd målning. Tre förslag har jag nu. Två är klara. Att få den stora äran att skildra två kvinnors kärlek är så stort att jag inte riktigt fattat vad jag blivit erbjuden att göra. Det kommer att ta sin tid att förstå och ta det till sig. Tack ni två fantastiska kvinnor! Tack för att ni tycker  om mina kvinnomålningar. Tänk att det var er hund Luna som ledde mig till er blogg,  mötet, läsande av manus och nu beställningen från er. Vägarna är ibland outgrundliga.

Sist men inte minst så kanske jag borde sända en tanke till mig själv som vågar leva igen! Det går bra nästan hela tiden. Riktigt bra. Jag skulle bara vilja göra något som förändrar livssituationen så att jag slipper falla mellan varven. Det är jobbigt att falla för det gör ont. Det är jobbigt att bli irriterad, ledsen och vilja rymma. Jag kan acceptera att jag är så men inte leva med det. Livsglädje har jag inom!



Kommentarer

  1. WoW!! Vilken heders-omnämnande vi fick där.. Det är vi stolta och glada över, och ser fram emot målningarna.
    Vi har en ny bekantskap, en kvinna med mååååånga talanger och är i allra högsta grad levande och underhållande..en vän. Och infaller ett rymningsförsök nån gång så är vännen ALLTID välkommen hit ! :) Många kramar Annika& Vera

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack :) Jag kanske tar er på orden och hälsar på en vacker dag när jag känner mig rymningsbenägen :) Ni är värda allt som ni får i denna värd!!

      Radera
  2. Gläds med dig, att du får måla och skriva som du vill!
    Visst är Dagny fantastisk, du såg väl antagligen henne på TV.
    Kramar Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förlåt, här dröjde det med svar. Ja jag såg henne på teve. Imponerad av hennes livsvilja och skulle gärna träffa henne irl.

      Radera
  3. Den där Dagny är det många som pratar om och inspireras av.. jag förstår ännu mer när jag läser hos dig att jag måste se den där kvinnan. Älskar såna förebilder. Man blir aldrig för gammal. Blir lite förvånad när vårt eget möte virvlar förbi i texten. Jag tror på dig de dagar du inte gör det.. så skriv bara skriv om de som vill komma till liv genom dina fingrar. Granskande och redigerande kan man göra sen. Fortsätt skapa och så blir jag så glad när du skriver att du kan leva igen.. gör det och gör det på ditt vis som du vill. Varmaste kramen från Liv

    SvaraRadera
    Svar
    1. tack att du tror på mig när jag inte gör det. Jag ska försöka tro på mig mer. Att vårt möte virvlade förbi i min text beror nog på att jag inte är VAN och jag menar det att sitta och prata och att samtalet flyter och ger kraft och inspiration. Jag är mest van vid att inte bli lyssnad på. Så för mig blir det något stort som händer. Det bara är så, men det är också utan krav.
      Jag ska fortsätta skapa. Det ska jag verkligen. Kramar

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

25 år är en väldans massa år det...

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

Det är något visst med grisar i gummistövlar!