I en hast veckorna gick



Ibland känns tiden oändlig, det gjorde den i juni då  vi tog steget ut i sommaren. Plask. Paraply och inomhus tills solen lyste över oss och plötsligt skulle allt ske. Stockholms kulturvecka, Filharmonikerna i det gröna och möte med en fin stjärnströsslare under valven i Gamla Stan mötes vi i ett intressant och inspirerande samtal under nära tre timmar. Tiden flög. Och valven kändes varma där vi satt, jag tror vi funderade över hur det varit där, då när tiden var ny för huset. Idag äter vi indisk curry och tänker att den som satt sin fot där för många hundra år sedan aldrig hört ordet curry. Vi har åt andra sidan inte trampat jordgolv. Kanske det passade bra med curry då min fantastiska vän planerar en lång resa bort till landet jag bara kan drömma om. Musiken flödade under veckan, i toner av olika slag. Min mobil vägrade ta foton som kan användas. Det känns som en kontrast mot jordgolv och fukt. Ett ilandsproblem. Nu får föreställa er musiken. För den kan se ut precis som du vill att den ska se ut. Den afrikanska musiken var spännande men oförstålig. Ord jag aldrig hört. Jag ler åt människor som dansar och ser lyckliga ut. Det är deras toner som jag inte kan dela. För jag förstår inte vad som är bra. Fröken Elvis ett gäng tjejer som sjunger Elvis på svenska - här hängde både sinnet och förståelsen med! En njutning och längtan att få sjunga själv. Vi vandrade runt, jag och maken, en indisk curry och känslan jag försökte dela under valven. Det magiska var borta och jag tror att när själar i skrift möts som med min stjärnströsslande vän infinner det sig lätt, samtalet som kan sväva mellan tegelstenar och "jordgolv". Med maken blev det ett samtal om det vardagliga. Nog så bra det med. Så föll dominobrickor genom staden till allas nöje. Glädje hos dem som fick se från första parkett och ledsna ögon när vuxna inte släppte fram de små. Så filmas allt och läggs ut på nätet, jag tänker att de missar njutningen i ögonblicket, känslan av att vara med i stunden försvinner genom linsens öga, när koncentrationen befinner sig i att fånga bästa bilden. På kvällen levererade Kungliga Operan en föreställning inför höstens kommande program med bravur! Gustav Adolfs torg fylldes med toner och jag försvann där jag satt in i musiken och förvånat var det över, som jag kände det i ett ögonblick. Tack för det fina! För mig var det veckans höjdpunkt och slog allt från Dominobrickor till märkliga toner som andra levererade. Det är underbart att få lov att vara med om detta. Att det är gratis, det är en ära att få delta i detta som publik! Jag hoppas det återkommer nästa år och nästa. När mörkret föll över staden gick vi hem. Så sakta började staden återuppstå i det normala. Det städades undan och bilarna började köra igen på gator som varit stängda. Glädjens fest bytte skepnad till motorers surrande och dån.

Riktigt slut var det inte då Filharmonikerna med Helen Sjöholm firade 40-års jubileum. 1975 var första gången Filharmonikerna i det gröna framfördes. Jag undrar hur de lät då, vad som spelades. Det var först många år senare jag kom att besöka detta evenemang, hade inte sonen börjat spela fiol så undrar jag om jag någonsin börjat gå och lyssna. Igår var det fantastiskt! Helen Sjöholm, jag gillar hennes sång. När tonerna till Gabriella började kunde jag inte låta bli att sjunga med lite tyst. Allsångslåten - ja man kan mycket undra och säga om den! Underskatta inte publiken jag tror de KAN MER än sjunga "Månadsvisan" eller? Och ärligt höjer det kvaliteten att låta publiken sjunga den på tyska? Hur många av oss kan tyska? Annars var det en fantastisk konsert under en gassande sol och 40 000 människor som lyssnade!


Kommentarer

  1. Du skriver så vackert om vårt möte och det där outsägliga i det som ibland inte går att finna i ord trots att det var i skriften vi möttes, det är smått fantastiskt bara det. Jag gick från vårt möte med ett brett leende på läpparna och med inspirerade tankar.. tack för det. Varm kram och tack för att du är just du. Liv

    SvaraRadera
    Svar
    1. tack själv Liv för ett inspirerande möte under takvalvet. Jag gick därifrån med känslan av att livet är här nu och att det går att göra det som man själv vill. Här och NU. För det är så. Vi är här NU och inte igår. I bakgrunden hör jag sirener och dimman börjar äntligen lätta denna morgon och jag ska gå ut i min dag, en vanlig vardag som kanske får en guldkant.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

25 år är en väldans massa år det...

Det är något visst med grisar i gummistövlar!