Det händer något, magen knyter sig och

mår riktigt illa. Jag läser med stigande fasa. Jag ryser ner i fotknölarna och känner hur musklerna spänner sig i min kropp. Håret reser sig på armar och huvud. Rysningar över vad sociala medier gör med oss. Hur vi tycker och tänker helt offentligt utan att tänka efter. Skriver det som för stunden känns riktigt och rätt, vi puffar och stöttar den som har haft det svårt eller har det svårt, vi skäller på mobbarna och andra som orsakar smärta till offerkoppen. Ignorerar den som behöver mest stöd för att hen är tyst. Bryter livslånga vänskapsförhållanden för att din vän plötsligt inte stämmer med din bild av hen. Jag ryser ner i fotknölarna. Av allt det som rör sig där ute. Ord som fäst på pränt i evighet. Jag blir rädd för dig som troget återkommer med dina medhåll, jag blir rädd för dig som aldrig uttrycker vad du tycker, jag blir rädd för dig som smyger runt och tolkar och aldrig syns. Jag blir rädd att bli tolkad på något vis som jag inte är. Hur kan jag veta vad du och du tycker där ute?

Vad gör sociala media med oss, med dig och mig? Kastar vi ut ord i tron att de försvinner? Lika lätt som ett sagt ord som vinden tar med sig och efter en tid blir glömt.

Det var det att jag började må illa, riktigt illa. Det gungar och snurrar. Jag läser inlägg, ja gissar att ni vet var. Platsen där allt och inget händer, där kontrollen är stenhård och där ord sprids fortare än vi hinner tänka, att sansa sig innan glöms bort. Hur kan det vara RÄTT att hänga ut människor som en gång var barn och tonåringar, i ovetande om vad de gjorde mot någon annan. Varför hänger en vuxen människa ut sina forna mobbare i offentligheten? Varför ger vi stöd till denna person, hurrar som det var något bra en här personen gjort. I mina ögon blir det en blandning av känslor som far runt. En sida av mig hurrar, yes det är bra att hämnas. Den andra sidan tänker efter och säger NEJ.

Min NEJ-sida vinner. Att stanna upp och tänka efter känns viktigt för mig.  Vad hade jag själv för del i det som hände? Varför blev det så här? Hur hanterar man en person som kanske inget säger, som inte gör motstånd som går sin väg när det hettar till?

Jag säger inte att mobbning är bra. Det är inte bra på inga villkor. Men för att försonas med livet, med det som hände kanske många av oss som blev offerkoppar  borde stanna upp en stund. Se på sig själv utifrån det barn man då var. Kanske är det där först man kan försonas med att stå utanför? Att förstå sig själv och sin del i det hela. Sträcka ut en hand och säga, det är bra nu. Jag släpper taget om det som var och går vidare.

Varför blir vi vuxenmobbare? Vi som var offerkoppar? Varför tar vi hämnd? Är vi bättre då än de som en gång var  i mobbarens roll. Jag läste någonstans, jag minns inte var (om du känner igen det så får du gärna skriva en kommentar om vem som sa det) ett barn som sagt: Mobbning är barnens krig. Det kanske ligger något i det.

Frågan är då vad det är för krig vi för som vuxna? Varför har vi inte bättre förstånd. Förlåta sig själv och gå vidare. Ta avstånd från den som plågade eller försonas? Valet är ditt. För vem vet vad du missar om du inte vågar stå för din bit i det hela.

(Jag är medveten om att det finns mycket grov mobbning, jag vet att det kanske inte går att förlåta och gå vidare, det har jag full förståelse för, det här var bara mina egna tankar hur jag tänker)