Hej bloggen och ni som enventuellt orkar läsa här inne :)


Jag känner mig rätt trött på både mig själv och den här bloggen. Jag har skrivit om allt det som berör mig under många år, från sorg till glädje. Idag vet jag sällan vad jag ska skriva om. Jag känner mig som en evig veckotidning där säsongens reflektioner återkommer år efter år. Det blir aldrig något nytt. Jag ställer krav att leverera, krav på mig själv. Jag kan sitta och peta med en mening i evighet. Tänka att nu måste jag verkligen komma med något nytt, inte samma gamla ord. Jag kanske borde skriva om odling? Om kläder? Om sådant som människor gillar. Det blir genast problem jag har ingen odling och kläder är ett nödvändigt ont men rätt roligt. Jag är inte ett modelejon. Jag kan skriva om mina tankar som drar och spretar åt alla håll. Om försöken att koncentrera sig i stunden. Jag kan skriva om att försöka strukturerar mitt liv som också spretar hit och dit. Jag kan skriva om hur jag tappar modet och inte vågar, om stunder då jag ställer så höga krav att jag låser mig i ett skruvstäd. Jag kan skriva om allt det som berör min själ. Jag har inget behov längre. Att visa vem jag är. Jag kan skriva om mina försök att göra något åt en situtation jag inte vill vara i. Men vem lämnar jag ut då? Mig själv? Mina nära? Jag kan skriva om det, men gör det inte. Just nu är jag trött på den här bloggen, trött på att inte får näring i livet som ger inspiration. Trött på att försöka skriva något glatt och sorgset i samma andetag. Mitt kravfulla liv och gissa vem som ställer kraven? Det är jag. Kan jag blir trött för mindre. Jag tror inte det. Ibland skulle jag vilja dunka något hårt i skallen på mig själv och tala om för min hjärna att jag har LOV, ja jag har LOV. Att inte ställa orimliga krav på mig själv. Varför kan jag inte ta ett steg i taget? Varför måste målet komma först hela tiden? Det är orimligt, det går inte. För att nå målet måste koncentrationen och delmålen vara i fas med varandra. Vet ni vad, det är de inte. Det är som om min koncentration är en liten irriterande gumma som talar om för mig att jag inte kan, inte får koncentrerar mig på EN sak i taget. Nej gud bevars jag är kvinna, jag ska multitaska!! Jo det ska jag. Det kan kvinnor. Men vet ni en sak, att multitaska gör bara saker och ting halvdant. SÅ har vi delmålen - undrar var de befinner sig. En sak i taget, lugnt och sansat. Sakta framåt. Lite lite i taget.

Det fanns en stund då jag tänkte. Jag ska bo ensam. Jag ska lära mig att klara mig själv och få in delmål och koncentration i mitt liv. Jag ska stiga upp på morgonen och tänka att dagen är MIN och jag kan göra vad jag vill. Vet ni, det föll på ekonomin. Det går inte att leva på luft. Vill jag vara ensam? Jag vet inte. Kanske är det så att min situation just nu är vad jag klarar av. Att få ihop delmålen och koncentrationen till ett.

Jag vet bara att jag är trött på den här bloggen och på mig själv. Jag vill göra något med mitt liv. När tårarna faller över att ekonomin inte tillåter det jag vill. Ja då vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag vill så gärna bli något annat, någon som deltar, som finns här mitt i livet. Inte hon som står utanför och stampar på samma fläck. Jag vill låta min fläck växa sig större och större i tiden. Det är bara det att jag planterade törne runt min fläck, kan någon låna mig en häcksax?


Kommentarer

  1. Jag önskar att jag kunde ge dig både en häcksax och en kappsäck full med pengar så du kunde fälla ut dina vingar och flyga iväg på livets färd och landa där det känns som bäst <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du, jag kanske hittar min häcksax och kappsäcken på min resa. Jag har många gånger önskat att jag kunde göra detsamma för dig. Kram <3

      Radera
  2. Jag har alltid upplevt att du har så lätt för att skriva, att du förmedlar så många kloka tankar. Din vånda för att få ihop meningarna ser inte jag.
    Jag har många gånger tänkt, hon borde skriva en bok!
    Kram Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. tack Karin! Det var fina ord från dig. Jag har kanske lätt för mig, men kör fast och hindrar mig själv. Det är då jag blir arg på mig själv och tycker att allt tappar fotfästet i mitt liv. Jag jobbar på att ta mig förbi mina hinder, det är nästan så att något i mig säger att jag behöver hjälp till det.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

Dumheter!

Mina älskade bilder som vykort