Jag måste berätta några anekdoter från min tid som brevskrivare


Min allra första brevvän fick jag när jag var tio år. En släkting som jag brevväxlade en kort tid med. Efter henne följde det en mycket lång rad av brevvänner som kom och gick genom åren. Jag sparade alla brev. Med tiden växte högen och blev till flera stora kartonger. Idag sitter jag och rensar, något jag trodde att jag aldrig skulle göra eller ens klara av. 

Jag har läst brev och jag har förvånat tittat på kuvert med namn som jag för länge sedan glömt bort. Jag vet inte vilka de var ens. 

Ibland undrar jag, hur var jag som brevvän? Vad skrev jag om?

Hästar var ett stor samtalsämne i de yngre tonåren. Som alltid förändras allt och mina brevvänner började gilla det där med killar mer. Jag satt fast i hästar. Kunde inte för mitt liv begripa hur roligt var det egentligen att dejta killar? Å jag som ingen hade. Vad skulle jag skriva om?

Små minnen från tiden som brevskrivare har jag många. Som när jag skulle förklara för min engelska brevvän att det var varmt här i Sverige, jag kan ha varit 11 år. Min engelska var usel. 
Naturligtvis förstod hon inte. Å begrep inte varför jag refererade till korv! Hot dog liksom. 

Jag minns också när jag avslutade en brevväxling för att jag helt enkelt tröttnade på att skriva. Hon var så ung och jag i övre tonåren. Jag minns hur arg hon blev. 

Med tiden fick jag en hel del manliga brevvänner, från utlandet! 





Ovanstående "banknot" kom i ett fint kuvert som färdats från Indien. Nu ska jag inte gå händelsen i förväg utan berätta om min indiske brevvän. Han var en glad och rolig prick i mina ögon. Troligen tog han sig själv på för stort allvar men det förstod jag nog inte riktigt. Han skrev OFTA. 
Jag hade nog fyllt 17 år. Livet borde väl lekt vid den här tiden, men jag var en ensamvarg och breven mina vänner. Vi skrev långa brev, korta brev.
En dag damp brevet ner. En "banknot" jag stirrade på den och förstod inte alls vad det var. Hade han skickat pengar? Det kunde inte stämma. Mamma knallade ner till banken för att höra efter och de skakade på huvudet. Någon sådan bank hade de aldrig hört om.
Efter en tid så fick vi reda på att han faktiskt hade köpt en plats åt mig i himlen! Ja, tanken var god men nu borde jag börjat ana oråd. 
Så kom det en förfrågan. Kunde jag skicka mina mått?? För hans pappa och farbror var skräddare åt som han sa fint folk. De ville sy upp flera saris till mig. 
Jag var som ett frågetecken och sa att ville han det så var det helt okej för mig. 
Jag borde än en gång ha anat oråd. 
Men jag med mitt svenska perspektiv och inte med så stor koll på hur livet levdes långt där borta Indien trodde i min enfalld att han ville bara vara snäll. 
Så han fick måtten. 
Nu blev det tyst en tid. 
Så kom det ett brev. Han hade disktuerat med sin far och nu undrade han om det var kallt i Sverige. Det var mitt i sommaren här. 
Han frågade också om det gick isbjörnar på våra gator? 
Jag börjde undra om han drev med mig. 
Han undrade om han kunde köpa vinterkläder när han kom till Sverige.
Jag skrev tillbaka att det fanns inga isbjörnar i Sverige och vinterkläder kunde man inte ha på sommaren. 
Så kom det svar eller rättare så kom det en fråga som han förväntade sig få JA på. 

Han hade diskuterat klart med sin far och denne hade sagt ja till att han gifte sig med mig. Nu undrade han när han kunde komma!

Jag stirrade på orden, förstod först inte att han menade allvar. Jag var ju inte ens myndig. Så gick det upp för mig. Han menade allvar. Han ville GIFTA sig med MIG!!!

Jag tog fram papper och penna, skrev ett svar att jag var väldigt smickrad men att jag inte kunde gifta mig med honom eller någon annan. 
Han ville inte förstå. 
Så följde en brevväxling och efter fem brev på kort tid insåg han att det inte gick. Jag på knaglig engelska försökte förklara så gott det nu gick att även om hans far sagt JA så hade de inte frågat mig och jag skulle också tillfrågas. Han förstod det inte. Kulturkrock! 

Så här i efterhand blev det till en rolig historia. Men jag undrar, hur gick det för honom? 


Jag hade en gång en brevvän i USA. Det här är preskiberat sedan länge, han bor säkert inte kvar på adressen och vad som hände honom vet jag inte. 

Jag hade brevväxlat med Janeen en kort tid,  även här kom breven ofta. Jag skrev glatt på och tyckte det var rätt kul att han den jag skrev med aldrig egentligen svarade på mina frågor. Efter en tid så började jag undra om min engelska var så hemsk att han inte förstod. Men då borde han ju slutat skriva tycker jag. Min mamma som fick läsa en del av breven, tyckte att det hela var mycket konstigt och att tonen i hans brev var lite märklig. Det kunde jag ju hålla med om att det var och jag tänkte nog avslutat denna brevväxling men så kom det.
Det var en helt vanlig lördag, post delades fortfarande ut på lördagar men denna lördag ringde brevbäraren på dörren. I handen höll han ett expressbrev från USA. 
Ja, sa tack och tog emot. Undrade vem sjutton skickar express brev från USA till Sverige?
Jag satt mig på den röda stegpallen i köket och mamma stod lutad mot diskbänken när jag öppande kuvertet. Jag drog ut ett kort. Öppnade. Brast ut i gappskratt och mamma blev nog smått hysterisk och fick ett skrattanfall. 
På fotot var det en man med en basketboll i handen. Jag minns att skratttårarna rann. Det var hysteriskt roligt och allt fick sin förklaring. 
Janeen var en man. Inte alls en tjej som jag hade trott hela tiden. Men varför sjutton nämnde han inte basket spelandet i något brev? Förens nu. Och varför förstod han inte att jag missförstått allt?

Vad som hände sedan var att brevväxlingen rann ut i sanden. Kanske var det lika bra det. 

Jag hade en manlig brevvän i Sydkorea. Han var perfektionist! Han präntade när han skrev och mellan varje ord var det en centimeter. Tyvärr har jag inte hittat hans brev än. 

Men de flesta vara tjejer som jag skrev till. De flesta blev vänner för en kort tid. Andra stannade kvar länge. 

Det här med att skriva brev var en stor del av mitt liv. under en mycket lång tidsperiod. Jag vet inte hur många jag brevväxlat med under åren, men säkert minst ett femtiotal. Oftast rann det ut i sanden efter en kort tid. Några minns jag inte alls att jag skrivit med, nu när jag sitter och rensar bland breven. Andra har stannat kvar i mtt minne förevigt. 

Jag undrar vem jag var? 
Vem var hon som skrev svar på alla dessa tusentalsbrev?
Var det jag? 
Någon annan som var jag?
Jag vet faktiskt inte. Idag skriver jag sällan brev. Det finns inte utrymme för det och lusten är inte lika stor. Visst kan jag sörja det ibland att jag inte har det kvar. Att få ett pappersbrev i lådan är långt myckt trevligare än ett mail eller pm via nätet. 

Har vi glömt konsten att skriva och dekorera brev?

















Kommentarer

  1. Har också ett förflutet med många brevvänner från olika delar av världen. Mest intressant var nog Aron från Indien. Eller när Jean från Belgien ringde, och sa: Jag är i Köpenhamn, kan jag komma till Malmö. Tur att min syster svarade och sa att jag inte var hemma (nödlögn).
    Har kvar en brevvän, som jag haft sen 1973.
    Kramis Karin

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

Det är något visst med grisar i gummistövlar!

25 år är en väldans massa år det...