När ridaån gick ner och den här bloggaren insåg att hon inte alltid har rätt.

Jag och min familj har 105 kvadratmeter yta att ställa saker på.  Vi har bord, stolar, sängar, skåp och allt annat som ingår i ett normalstort hem i Sverige. Vi har rätt mycket saker som på ett mysko vis har invandrat till oss eller ska jag säga att de invaderat oss. Tagit plats. Fyllt upp varje liten vrå. Det är inte alltid lätt. Att säga nej. Vi bor fyra här. Det är fyra vitt skilda personer som på något vis är släkt med varandra. Utom två som är gifta. Om tre fjärdedelar av dessa är födda i tron att det finns en hemlig städerska gömd i något skåp som vid tillfälle kan plockas fram har de tagit fel.  Det är praktiskt. Ibland. Att tro så. Det finns en hel del landningsplatser hos oss, lite som att Bromma flygplats flyttat in här och planen sveper över. Kikar ner och ler glatt men hej, där är en tom yta vi landar. Sedan tar bensinen slut. Helt slut. De tycks ha glömt att macken inte finns här. Så landningsmellanplatsen blir till en installation. Jag kan inte förneka att det är rätt vackert (?) med tandtråd, papperstussar, kvitton och tömda glas. Inte att förglömma de vackert glänsande gamla LP-fodralen som ibland tappar sina vingar och faller ner. Senast igår hittade jag en mellanlandningsplats. Det kändes rätt skönt att få vila en stund. Om det nu hade varit så att det var jag som landat. Det var det inte. Det var en tom plåtlåda. Den landade i tron att den inte behövde diskas. En gång såg jag några sladdar, en av dem satt fast i väggen utan något i andra änden! De andra hade hittat ur lådan men inte funnit vägen tillbaka. Jag förstod inte vad som hänt.

Det här med mellanlandningsplatser började smyga sig in tidigt i mitt äktenskapliga liv. Innan visste jag inte vad det var. Jag gjorde en ny upptäckt i livet. Det är aldrig försent att lära sig något nytt. Även om jag gärna hade varit utan denna kunskap. Igår stod det ett par skor i mörkret, jag råkade snubbla på dem. Hej skorna sa jag. Så ni hittade inte heller slutdestinationen undrade jag tyst. Skorna tycktes inte svara så väldigt gärna. Så jag famlade mig fram och tryckte på ljusknappen.

Ridå: det var mina skor.