Själens målningar



Ett köksbord fyllt av kritor, akvarellfärger i regnbågens alla nyanser, akrylfärg på tub, lim, stämplar, saxen som har den egenheten att plötsligt försvinna. Lim där flaskans kork torkar fast och snynålar sticks ner och nästa gång jag ska sy i en knapp är synålen på vift. Det råder kaos på mitt bord och lugn inom mig. Jag testar på rosa papper, det växer fram en kvinna, ett ansikte som stirrar tillbaka på mig med ögon sorgsna som himlens regntunga sky. Jag tror hon skulle behöva lite mer värme och hjärtan. Det är som dessa ögon med sorgen i blick speglar något som jag inte riktigt vet vad det är. Jag är nyfiken, vilken väg kommer mina bilder att ta. Jag limmar och målar mina bakgrunder. Någonstans blir det en bild, en början som sträcker sig långt utanför bokens sidor. 

Den vänstra sidan i boken är tom, övermålad denna gång med svart akrylfärg. Kontorslandskapet med bister man stirrade för mycket och störde mina tankar. Han får försvinna där bakom. Ett tag. Vad som händer med de tomma sidorna i boken, vad som händer längre fram vet jag inte. Inte nu. Boken rymmer många blad, tomma blad fast inte tomma. Det är en bok om kontor som förvandlas till något annat. Det växer fram sida för sida, där den vänstra sidan än så länge är tom. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, kanske blir det texter till bilderna med tiden, kanske något helt annat. 

Det känns som ett äventyr, där det inte finns någon klar kartbild att följa. Vad väntar bakom nästa krök?  Vad finns bakom milsvidda skummande hav där vågorna går höga? Vad gömmer sig i skogen? Vem står där vi ladans knut och ser på mig som söker vidare? Kommer bilderna lika lätt imorgon som de gjorde igår? Eller blir det allt svårare att släppa ut fragmenten av mig. För jag tror de kvinnor som uppstår i min tanke och ut genom min hand är små små delar som tillslut leder till en sammansatt person: den som är jag. 

Mitt äventyr fortsätter utan kompass och karta. Utan riktningar eller mål. Det är inte det viktiga. Det är skapandet i sig och de funderingar jag har. Det viktiga i att finna sig själv och våga. 

Kommentarer

  1. Ja, det är sannerligen det som det är... själens målningar. Så vackert skrivet och så målande på så många vis.. som vanligt. Älskar att läsa hos dig och njuta din ordkonst och numera din konst.
    Varm kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. tack snälla för dina ord, du är så välkommen att läsa! Har jag någonsin sagt det? Jag är inte alltid så bra på detta med att tacka och visa mig glad över att någon tar sig tid med mina ord och bilder. kramar!

      Radera
  2. Visst är det spännande att vara på äventyr utan vare sig kompass eller karta. Gillar den mörka tjejen, lite zigen..får vi inte säga... romerskt över sig. Hon kanske är spåtant? Någon som inte ser det vi andra ser?
    Kramen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag undrar också vem hon är! Kanske en spåtant, kanske något annat... kanske den som står där och vet vem jag är? Jag har ingen aning...
      kramen!!!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

Det är något visst med grisar i gummistövlar!

25 år är en väldans massa år det...