Den förfärliga längtans vånda.






Min spontana tanke var att en längtan kan i sig vara förfärlig. Att längtan inte alltid är något att se fram emot. Att det där man så innerligt och vansinnigt längtar efter, om det så är en person eller en sak. När man väl når målet. Jag håller den personen i min famn eller jag har den där efterlängtade kristallkronan i mitt tak så har all längtan varit så säker och trygg. Det är det här jag absolut vill ha. När målet finns där. Så uppenbart framför oss så faller glittret av den härliga längtan vi haft. Framför oss står allt i sin nakenhet och är inte som vi tänkt oss. Personen som vi längtat så starkt efter visar sig vara något helt annat än den vi trodde. Kristallkronan tappar sin glans och blir efter en tid bara en vanlig taklampa som hänger där. Jag tror på något vis att längtan är viktigare än själva målet, samtidigt som det är förfärligt att längta så att man går sönder. Men längtan kan också vara underbar, den sysselsätter våra tankar, får oss att leva och när väl mötet sker eller kristallkronan hänger där så känner vi oss som vi svävar en liten stund i tiden. För absolut tror jag även att målet kan vara där för att stanna. Att vi möter rätt person och att kristallkronan kommer att glittra så länge vi ser på den.

Tomheten – när uppstår den. När målet är uppnått. Då finns ingen längtan kvar. Det blir ett tomt hål i verkligheten. Där du nyss fyllde den med sökandet och längtan efter det du vill ha och fått det. I den stunden hittar du inget att fylla tomrummet med. Du börjar din längtan igen genom att spontant se dig om. Kanske finns det något bättre än den nyfunna vännen eller en vackrare kristallkrona på andra sidan staketet. Det låter hemskt, men så här kan jag tänka ibland. Nu kastar jag inte bort vare sig fina vänner och vackra kristallkronor. Men jag tror jag fick fram andemeningen i vad jag vill säga med detta.

Jag tror också att drömma, längta och söka är en viktig del av våra liv. Att inte våga ta ut stegen och vrida på dem lite då och då. Så tror jag att vi inte skulle utvecklas, inte gå vidare ut stagnera på en plats i livet där vi varken befinner oss mentalt eller kroppsligt utan bara är utan att ta steg åt något håll. Att hålla fast i det gamla kan vara bra, men att våga släppa taget om det som varit och vara här och nu. Närvarande i stunden. För stunden bakom och den framför finns inte än. Det är här och nu. Inte igår eller imorgon. Om jag inte gör det jag gör idag så blir det ingen morgondag. Om jag inte vågar se på mig själv med mildare ögon och låta längtan, sökande och drömmandet bli en del av min vardag. Bara för att jag vill det. Vad är jag då för människa om jag låser in detta? Slutar att längta och drömma. Jag tror det är en del av att vara mänsklig. Den som är rädd för sina egna funderingar och drömmar. Som aldrig vågar sätta ord på längtan. Jag tror den människan blir mycket fattig.

När jag var barn, fanns en nyfikenhet i mig. Jag ville veta. Jag frågade och insåg snabbt att det svar jag ofta fick var; endera var jag för ung eller också var jag för gammal för att fråga. Det fanns inget mellanläge. Drömmar och fantasier skrivna på papper togs ofta emot med röd penna och ord som: det går inte att skriva så, du måste tänka dig för. Under hela den här perioden fanns längtan i mig att bara en gång få uppleva relevanta svar och inte undanflykter. Kanske bottnar min syn på längtan här? Att den kan vara förfärlig och underbar samtidigt. Är det också därför jag är rädd för målet? Att inte uppnå det och stannar halvvägs. Eftersom jag aldrig fick bekräftelse på att det jag gjorde var bra. 

Jag la min längtan i en liten ask, jag gömde den inom mig och där finns den. Jag tar fram den när jag inte orkar. När jag tänker på vad min ask innehåller blir jag glad. Jag tror vi alla behöver en liten ask att fylla med längtan efter olika saker, människor och platser. Kanske är inte målet det viktiga i sig. Det är kanske den förfärliga underbara längtan som är målet? En längtan tappar så lätt sin glans när de står så uppenbar framför oss.

Är det därför jag skapade min längtans ask, att öppna och stänga efter behov? Där inget behöver bli till verklighet?  Så att jag gång på gång kan ta fram längtan? Undanflykter säger kanske någon nu. Du vågar inte ta livet på allvar utan gömmer dig bakom en ask av längtan. Istället för att ta itu med allt du vill. Ja, det är kanske så. Kanske är det så att det är just så det ska vara för mig.



Det här blogginlägget är tillägnat en mycket fin och snäll person som gillar sina klätterträd och livet. Utan hennes inlägg (länk nedan) hade mina funderingar inte svävat ut omkring "längtan". Tack för att du gav mig mod att tänka, skriva och flyga lite högre. 

The Adventure of life

Kommentarer

  1. Wow!! Vilket inlägg!! Jag läste andlöst och kommer läsa igen.. och sen på slutet där alla snällorden om mig kommer. TACK för det! Får jag länka till ditt inlägg från mig? Kommer ta några dagar för jag kommer inte ha tid/ro att blogga under helgen tror jag. Kramar i massor och stjärnströssel till dig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kram! Du får länka. Glad att du gillade mitt inlägg :)

      Radera
  2. Längtan, drömmar hoppas jag alltid finns inom mig, och dig!
    Kram Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltid och föralltid... drömmar finns...

      Radera
  3. Hej! Hittade hit via Vida. Ditt inlägg gav mej en insikt som jag på stört bloggade om - och länkade till dig och Vida. Hoppas att det var ok.
    Ska läsa vidare bland dina inlägg nu.

    SvaraRadera
    Svar
    1. det är är bara toppen! Vad glad jag blev! Nu ska jag läsa hos dig. Kram

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

Det är något visst med grisar i gummistövlar!

25 år är en väldans massa år det...