Det känns som om orden faller undan....





och inte är så eviga i gröna djupa grund som Karin Boye en gång skrev. Jag kom av mig i mitt berättande. Ställer för höga krav på mig själv och det är inte bra. Helt enkelt inte alls bra. Stressar tillvaron och undrar hur jag ska få plats med de där orden. Jag vet att det är en fråga om att prioritera, inte tro att jag ska räcka till för varje liten hörna samtidigt som jag rusar både diagonalt och vertikalt. En ekvation som troligen inte alls går ihop särskilt väl. Det gäller att bryta mönster sa någon. Jag försöker bryta med mig själv. Det är bara så att den här människan som är jag lyssnar inte. Nej då, hon ska öva tal och analysera dikter, fundera och fundera, skriva en massa trams. Bakom det finns ett hushåll! Jag gick ut i kapprummet (hallen då) står och ser på jackor som hänger på rad. Det skulle, tanken blixtrar förbi likt en sprinter... det skulle jag vågar nästan inte tänka tanken ut. Det skulle vara rätt skönt om det bara var mina jackor, om kapprummet bara var mitt. Jag snuddar vid tanken... om igen. Men! Hur skulle det kännas? Om det bara var min jacka som hängde där ensam. Hur skulle det kännas? Om det var tyst från de andra rummen. Om inte musiken hördes från den unga kompositören? Hur skulle det kännas om ingen satte nyckeln i låset och kom in? Hur skulle det kännas om min andra son inte muttrade från sitt rum: DU STÖR! Hur skulle det kännas inom mig. Om ensamheten blev större än den redan är?

OM ingen nyckel rasslade, om det inte fanns grus på golvet, om det var tyst i alla rum, tvätthögen minimal, disken likaså och jag behövde inte tänka på vad ska vi äta idag. Jag hade bara mig själv, jag som kunde gå dit jag ville, när jag helst vill, aldrig behöva tänka på någon annan utan bara mig själv?

OM inte OM vore så skulle inte tanken kommit. OM är ett stort ord. Det innehåller så många tankar som går att vända hit och dit. Jag använder det idag. OM inte allt vore som det är hur skulle det varit då?


Kommentarer

  1. Ja tänk om ordet inte OM fanns, ja tror att livet skulle bli så mkt enklare utan det ordet!
    Tänk OM jag gjorde ditten istället för datten...
    Jag tror OM tillhör kategorin det dåliga samvetet och det har vi så det räcker och blir över iaf.
    Jag har också sådana tankar och funderar men det är ju bara för stunden man vill vara utan sin familj, för utan den var är man då?
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja vad är man då? Ensam? Jag levde ensam i nära tio år så jag vet hur det känns, trots det kan jag längta tillbaka till den tiden. Tack för att du tog dig tid att kommentera, det blir jag glad av!

      Radera
  2. Har nyligen läst boken Introvert den tysta revolutionen av Linus Jonkman.
    Lånade den som e-bok. Jag tycker du ska läsa den. Tror att du kan få lite svar på dina fundringar. Själv fick jag många pusselbitar på plats.
    Stora största kramen till dig!
    /Sus

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tusen tack för tipset! Jag ska försöka låna den, får ställa mig i kö eller fara någon annanstans och låna. Funderade just om jag ska ta mig råd att köpa den, men jag tror inte det. Läser just nu en bok om retrorik som jag hittade i mina gömmor. Kan behöva lite mer kött på benen.
      Kramar till dig!! Det vet du att jag alltid blir glad av att se dig här :)

      Radera
  3. Boken är bra, men låna den först och köp kanske sedan. Jag har bloggat lite om den idag. längst bak i boken fanns ett självtest. Och jag råkade bli superintrovert... känns faktiskt som en sten lossnar. Det är inte ett dugg på mig! Linus Jonkman skriver och beskriver så bra.
    Hoppas du slipper vänta länge på boken!
    kraaamar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag lånar först. Jag tror det kan ta tid innan jag får den. Folk har en tendens att inte lämna tillbaka i tid här där jag bor.
      kraaaaamar

      Radera
  4. Susanne (igen)15 januari 2014 22:31

    Alltså det är inte ett dugg fel på mig... skulle jag ha skrivit (fast ett å annat fel har jag väl *skratt*)

    SvaraRadera
  5. Om några år Charlotte, när barnen har flugit ut, då blir det så tyst, så tyst! Inte ens telefonen ringer, och ingen kommer och säger: Är det inte mat snart?
    I början njöt man av tystnaden, och egentid!
    Nu kan man LÄNGTA efter ljud och mänskliga röster i närheten!
    Så är livet som pensionär!!
    Kramar Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har upplevt tystnaden när jag bodde ensam i tio år. Den är på gott och ont. Nu händer det hela tiden något och jag är sällan helt ensam. Idag är jag det ett par timmar. Känns rätt bra och jag får så mycket mer gjort. Men om ingen knackade på dörren, ingen satt nyckeln i låset... jag vet inte om jag vill vara med om det igen. Kramar till dig!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

Det är något visst med grisar i gummistövlar!

En bok recension