Sagan fortsätter och får sitt slut...



Det var fortfarande en gång ett slott invid en vacker vik. Slottet som byggdes i en tid då Sverige var en stormakt hade svårt att förlika sig med att det numera var ett museum. Familjen som hade ärvt slottet orkade till sist, inte med att leva upp till julfirandet och bestämde sig för att låta ett gammalt museum förvalta egendomen.  Slottet var inte speciellt glad över detta, för under de tio år som slottet fått uppleva julfirande, hade slottet varit ett glatt slott. Nu var det kanske inte så lätt för ett slott, byggt av sten att uttala sin önskan om att familjen skulle stanna kvar. För det var så att det som slottet tänkte fanns bara i dess väggar. Ja, slottet kunde faktiskt inte tala som du och jag kan. Ska sanningen fram så kan inte ens ett slott tänka, men det får vi prata tyst om för att inte göra slottet sorgset.

Så kom det då den dag då slottet överlämnades till en museiman. Det skedde inte med pompa och ståt, utan museimannen suckade djupt över att han än en gång fått ett slott på halsen som ingen ville ha. Han förstod att det här slottet skulle innebära förluster för hans stackars museum. Men nu är det så att man inte som museiman kan tacka nej när man får mycket gamla gåvor. Så mannen tog emot och log sitt allra vackraste leende, fast inombords önskade han att han aldrig utbildat sig till museiman. Men slottet, som stod där på sin stengrund lovade att hon skulle göra allt för att skrämma iväg allt vad museimän hette och att en dag skulle hon få familjen att flytta tillbaka.

Slottet visste nog inte riktigt hur det skulle gå till. För som alla vet kan inte ett slott bara rusa iväg och leta upp sina forna ägare eller ta fram en mobil för att ringa och förklara sin saknad. Det står där fast på sin plats invid en vik och kommer ingen stans. Slottet grät allt vad de kunde, murbruket vittrade från väggarna, tavlorna vickade hit och dit allt eftersom slottet hickade och snörvlade desto större blev förfallet.

Nu stod slottet där i sin ensamhet. Sal efter sal började fyllas av dammråttor som kröp efter golvet, tavlorna fick en slöja över sig och färgerna bleknade allt fortare. De gamla möblerna sjönk ihop och den vackra öppna spisen sotade igen. Allt eftersom tiden gick började slottet allt mer likna det slott som fanns innan familjen hade väckt det liv igen. Sorgen var stor i varje vrå.

En dag klämtade den gamla kyrkklockan och prästen som då tjänstgjorde tittade upp mot slottet. Det är synd tänkte han, ingen besöker slottet, ingen vill komma och titta på de gamla rummen och sakerna. Han kunde nästan förstå varför. Det fanns ingen kvar som kunde berätta om svunna tider, då slottet hade varit sjungande och glatt inför varje högtid som firats. Han började tänka att det kanske var dags att försöka hitta en ny familj som ville ta hand om slottet. Men han visste också att det kunde bli svårt. För vem ville ha ett dyrt slott på halsen?

Eftersom slottet nu såg ut som om det behövde en rejäl ansiktslyftning började även sagan om slottet att spåra ur mot en dyster berättelse om mörker och hot. För mörkret hade bokstavligen hängt sig över slottet, solen nådde inte igenom de höga trädens lövverk, fruktträdgården hade börjat torka ut och marken bestod mest av torra taggiga grässtrån. Det kan hända det vara torra roskvistar som stack upp och inte grässtrån. Det var inte så lätt att se i mörkret. Tidigt en morgon bestämde sig även jaktmästaren att ge upp och han lämnade jaktvillan.  När mörkret hade lagt sin tunga skepnad över jaktstugan återstod bara kyrkan att gömma. Mörker och hot skulle råda och ingen skulle våga sig tillbaka. När någon sviker sin plikt för sitt slott kommer alltid mörker att råda tills rätt person blir funnen att ta över.

Familjen som lämnat slottet satt nu i sin sunkiga lägenhet i ett område som de inte alls ville vara i. I början hade allt varit bra och de hade varit lättade över att slippa sitt ansvar för ett gammalt slott. Det trist var att de nu var helt ensamma igen. Ingen besökte dem, deras mobiler var tysta och alla som varit så glada över julfirargruppen på facebook hade lämnat dem. Det hade inte ens hjälpt att de bildat gruppen vi som trivs i bostadsområdet, för ska sanningen fram var det ingen som ville gå med för de trivdes inte alls i området.

Slott grät stora tårar av murbruk och alla gamla berättelser sjönk allt djupare ner i glömska. Hur skulle det gå för slottet? Museimannen hade glömt slottet och ägnade sig hellre åt att inventera gamla glasspinnar från 1950-talets mitt. Ett arbete han monotont utförde. Kanske för att han bara ville glömma eller så var pinnarnas olika ådringar ett mycket kärt ämne för honom. Det var inte heller så lätt att veta.

Prästen hade flytt när kyrkans stora ljuskrona föll ner och kyrkorgeln klämtade ut toner så dystra att gåshuden hade känts över hela hans kropp. Det var inte en glad präst som lämnade området. Han glömde till och med att låsa kyrkporten.

Så kom det sig att både prästen och jaktmästaren (nåja han jagade faktiskt bara svamp i skogen och inte de stackars kaninerna i slottsparken) flyttade in i samma bostadsområde som familjen. En dag när flickan i familjen skulle slänga sopor i sopstugan på gården stötte hon på både prästen och jaktmästaren som med rop av överraskning drog en lättnads suck. Äntligen hade de hittat en liten del av en länk till slottet. De kramade om varandra och flickan berättade hur hemskt livet hade blivit efter flytten. Prästen talade raskt om att slottet hade övertagits av mörka demoner som bara ville se slottet förfalla till en ruin. En sådan där ruin som människor brukar tycka om att besöka, för att de oftast var gratis. Flickan tyckte det var de hemskaste hon hört och hon kunde inte förstå hur hennes föräldrar hade kunnat fatta beslutet att flytta. Slottet var uppenbarligen i fara. Hon bestämde sig för att hon skulle rädda slottet. Prästen viskade till flickan att om hon skulle kunna rädda slottet från att falla in i det totala mörkret som skulle råda i tusen och ett år så måste hon på nyårsnatten föra tillbaka den stjärna som lyser över Betlehem på juldagens morgon. Flickan undrade hur det skulle gå till. Det förstår du när du kommer dit sa prästen. Nu undrar du säkert hur en flicka som då bara vara tio år gammal skulle kunna rädda ett slott och föra dit en stjärna som inte ens existerade annat än i prästens gamla Bibel. Ja det undrar jag också och berättelsen om det gamla slottet kanske får sitt slut. Om flickan inte lyckas med det omöjliga. Nu kan det vara så att min berättelse håller på att hitta ett sidospår som inte alls är mitt eget påhitt utan rätt och slätt stulet eller rent utav återvunnet... men nu är det så att flickan hade en väldigt stor portion av fantasi och en stjärna som lyst över Betlehem fanns nerpackad i lådan med julsaker. Inte behövde hon tala om för prästen att hennes stjärna lyste av batterikraft. Det var helt onödigt. Jaktmästaren däremot fann sig mer som en bifigur i historien så han drog iväg till närmaste skog för att jaga rätt på lite svamp. Han kom tillbaka en dag med korgen full. Svampsoppa var inte alls dumt.

Så kom nyårsnatten och flickan hade plockat fram stjärnan som hon skulle föra tillbaka till slottet. Men vänta? Var det inte en krubba stjärnan skulle lysa över? Det måste ha blivit något fel här. Vi snabbspolar tillbaka... så nu blir det mer rätt så klart det inte var en stjärna utan en lysande måne och den fanns inte alls i familjens jullåda utan högt uppe på himlen. Nej, nej... inte måne. Jag tror inte vi har tid till att uppfinna raketer och likt Hedenhös föra tillbaka ljuset... hm. det är nog lättare att invänta väderprognosen. För demoner som övertar slott? De finns inte. Bara i Harry Potter och andra skumma berättelser. Ja, för den här historien är helt normal. Eller hur?

Flickan i alla fall satt sig bussen och åket raskt ut till slottet. Familjen hade glömt att sakna henne och fortsatte sitt tysta nyårsfirande med att äta hummer och önska varandra ett mycket gott nytt mörkt år. Så djupa suckar hade nog aldrig hörts i det området tidigare. Prästen orkade inte ens läsa upp sina nyårslöften, jaktmästaren sörplade soppa på svamp för han tyckte inte om hummer, pappan i familjen vickade på stolen och mamman borstade hundens päls gång på gång. Den enda som saknades var dottern, sonen hade somnat av tristess framför teven. De två äldre syskonen som varit med att rädda slottet förra gången, hade för länge sedan flyttat ut i världen till andra slott som behövde räddas. De hade inte en aning om att familjen givit upp.

Flickan gick upp mot borggården. Det var verkligen mörkt här tänkte hon. Hon kände hur murbruket knastrade under hennes skor, svarta grenar med löven kvar låg tjockt över slottstaket. Det här kan bara inte vara sant sa flickan högt, det är vinter och här har träden löven kvar? Hemma hade snön legat vit på marken. Väderprognos morrade flickan, det stämde inte alls. Det borde snöat även här. Hon knallade vidare och upp mot slottsporten. Den tunga nyckeln hängde på spiken intill porten. Som den alltid hade gjort. Hon öppnade dörren och steg in. Men fy och usch, dammet låg tungt över hela slottet, grenar slog mot fönster och det luktade allt annat än gott. Kanske det inte var så konstigt att slottet än en gång säckat ihop, för vem sjutton hade glömt att tända ljuset? Museimannen hade bara lämnat slottet och inte kommit tillbaka för att ta hand om det. Prästens ljuskrona hade ramlat i golvet och jaktmästaren tröttnade på mörker. Så flickan tog fram en pall, ställde den mot väggen och tryckte på knappen. Ljuset flödade ut genom alla rum, tände gårdens lyktor, jaktvillans fönster lyste upp och kyrkans alla lampor lyste gult i mörkret. Så genom ett trollslag vaknade slottet, dammet försvann, murbruket flög tillbaka på väggarna, möbler och tavlor fick åter sin glans. Jaha tänkte flickan var det så enkelt att bara trycka på en knapp.

När nyårsnatten gick över till ett nytt år kom familjen sakta vandrade tillbaka. Prästen vinkande från kyrkans trapp. Jaktmästaren lyfte stolt upp sin nya svampkorg och hunden, ja han hade bestämt sig för att han skulle bli en bra svamphund.  Flickan hade somnat i den stora soffan och slottet log stort. Vad lärde vi oss av detta? Att kanske är det inte alltid grönare på andra sidan staketet och att hemma trots allt är bäst. Har man fått ärva ett slott ger man inte upp. Och flickan? Hon öppnade åter upp facebookgruppen och bjöd in alla som ville komma. Slottet log ända upp i taknocken, kyrkan klingade med sina klockor och jaktmästarens stuga blev till en alldeles fantastisk soppstuga som folk aldrig kunde sluta tala om. De äldre syskonen återvände och allt var frid och fröjd i den slottska världen, precis som det ska vara i denna värld. Där lämnar vi familjen för nu tror jag både de och slottet behöver få vara ifred utan att jag lägger mig i dess görande. Det är så att den här berättelsen inte alls den jag ville skriva… ”mitt” slott kräver nog lite mer än en saga utan sammanhang. Men det är som det brukar heta en helt annan historia.  Nu undrar ni säkert hur det gick för museimannen? Jo, han drog en stor suck av lättnad den dag familjen tågade in på hans kontor och krävde slottet tillbaka. Och så vitt jag vet så sitter han fortfarande och inventerar glasspinnar från 1950-talets mitt.


Kommentarer

  1. Vad ska jag säga... helt underbart! Vet du, satt faktiskt och tänkte på dig när jag läste min senaste roman Läsarna i Broken Wheel av Katarina Bivalds. Likt din vackra saga så är även hennes en helt oemotståndlig berättelse. (som har sin början i Haninge...) Och så är det (har jag lärt mig att försöka förstå...) att det man tror att man ska skriva inte alls blir så som man tänkt sig, ofta något helt, helt annat. Om någon skulle ha sagt till mig för ett halvår sedan att jag skulle ha en amerikansk marinkårist som huvudperson i min berättelse hade jag bara skrattat och skakat på huvudet. Ska man göra det riktigt svårt för sig när man ska leta objektiv (!) fakta så ska man inte välja något militäriskt... men som sagt , historian väljer man ju inte själv ;)
    Ser fram emot fortsättningen om Slottet
    Kramen och en riktigt god fortsättning på 2014!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi får se, det kanske blir en fortsättning eller en helt annan saga... slottet är ett slott som finns i verkligheten, som jag närpå anser som mitt. En plats som får mig att fantisera och fundera. Ja, men visst är det så... jag har alltid något i huvudet så blir det något annat på vägen.
      Kramar till dig med och en mycket god fortsättning!!! Jag måste få tag på Borken Wheel. Det låter så spännande! Men nu ska jag faktiskt sätta mig framför teven med datorn i knät!

      Radera
  2. Vilken fin berättelse om slottet man verkligen känner med och så känns det ibland inom en också att man känner sig bortglömd fast man syns.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Mitt" gamla slott.. det känns lite som det. En plats som jag älskar, däremot har kyrkan inga bra minnen men den är vacker... det var meningen att jag skulle gift mig där men det var fullbokat så vi fick ta i hemkommun istället. Jag blev så glad för din kommentar! Jag älskar att få kommentarer.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

Det är något visst med grisar i gummistövlar!

25 år är en väldans massa år det...