Dramaturgi och valar

För en tid sedan fick jag ett ryck att delta i en webbaserad skrivarkurs. Min första tanke var, vad bra attt det är gratis och vad bra att jag kan delta när jag vill. Visst är första tanken alltid den bästa? Men när halva Sverige plötsligt befinner sig i samma skrivarkurs, då undrar jag? Hur ska detta gå. Kommer jag någonsin att lära mig något? När det hela bygger på att kommentera andras texter... men hur ska jag kunna ge feedback om jag själv är osäker på vad jag egentligen gör? Tänk om jag av misstag råkar skriva något som stjälper en annan person? Det vill jag bara inte. Tanken gör mig så ont att såra någon annan än om det bara skulle vara av oförstånd och misstag. Då smiter jag ut bakvägen och gör övningarna för mig själv. Jag lär mig något, vågar ta ett litet steg i taget. Vill jag tro i alla fall.

Jag undrar om de på bilden från 1930-talets slut, om de någonsin tänkte på dramaturgi? En av dvärgarna är min mamma. Jag undrar hur de byggde upp sin pjäs? Hur kom de på att spela Snövit och de sju dvärgarna? I en liten, liten by i Ångermanland. Jag tror min morfar var regissör av pjäsen, han var kantor och lärare i samma by. Bakgrunden med alla träd målade de själva. Min morfar målade tavlor, ofta med motiv från älven som rann genom byn och nära det hus de bodde i. En konstnärssjäl som aldrig fick blomma fullt ut? Jag vet inte. han dog långt innan jag kom till världen. Kan man sakna släktingar som man aldrig träffat? Jag skulle velat lära känna honom, han som sjöng och spelade luta när han inte spelade på orgeln i kyrkan. Jag vill gärna tro att han sitter på ett moln och ser mig, att han är glad att jag tillslut fann sången. Jag önskar att jag fått veta vem han var, vad han tänkte på och hur han såg på världen.

Men dramaturgi! Jag sitter här med en drös texter och läser... försöker få mig själv att ha tålamod. Att öva och inte tappa greppet. Det är alltför lätt gjort. Jag har ibland dåligt tålamod, vill att det ska gå undan och då kan texter av detta slag få mig att börja göra annat, som att blogga istället!

Dramaturgivalen skriker mot mig med sitt skratt och sin blåa kropp! Akt 1: anslag - presentation osv tills storyn tillsist avtonar  och vi har nått slutet... enkelt? Eller hur? Tänkte min morfar på blåa valar när han satt upp "Snövit"? Jag tror inte det, möjligen satt han och såg ut över älven, där stockar dånade fram på sin väg till pappersbruket. Kanske höjde han sin hand till hälsning när flottarna med fara för livet hoppade mellan stockar i det strömmande vattnet. Vände han sig om och såg min mamma som sprang över gräset och lekte? Drömde han sig bort en stund när han målade sina tavlor.? Såg han  passagerarbåten Gurli, som gammelmorfar styrde med fast hand uppför älven. Det konstiga är att jag aldrig hört att han någonsin styrde tillbaka. Jag undrar hur morfar såg på sin by den dag han lämnade den för att aldrig återvända.

Dramaturgi - det fick mig att tänka på mycket annat en stund. På morfar och den lilla fina byn som än idag finns kvar där. Förändrad men älven rinner förbi deras hus, stockarna är borta sedan länge, Gurli lever sitt liv vidare på Stockholms vatten och jag drömmer mig bort och förbi.