En lång tystnad, vad hände?

Hej bloggen och ni som eventuellt orkar läsa. Kommer ni ihåg mig? Jag hoppas det. Jag har inte glömt. Inte helt. Det var lite av en chock när jag förstod att jag inte tittat in i min egen blogg på över en månad. Vad var det som hände? Jag tappade inte orden, inte heller lusten för att skriva men min hjärna pockade på att pennan skulle användas till annat än ord. Så mina kvinnor, damer, tjejer med hjärtan, regnbågar, krulliga hår, långa och korta, de som bara kikar fram eller hon som försköker åter kalla ljuden som bildas för att orden ska nå fram. Alla de tog plats. Tiden räckte inte till för mig och mina ord. Där var Hilda som försvann utanför ramen och landade på prickiga kuddar i kolosalformat, där var Kringlan, Sprudla och Gnistra som satt på sitt inramade moln och inte riktigt vågade kasta sig ut på äventyr tills en dag då min modiga väninna vågade ge dem luft under vingarna och kastade dem ut i rymden. De landade tillslut tillsammans med den försvunna Hilda och här fick vår saga sitt slut. En kväll jag sent ska glömma som gav mig ny energi att orka tänka på orden igen. Mina bilder, mina kvinnor som jag hoppas ska fylla papper efter papper ett tag till framöver. Jag tror jag behöver dem. För visst är det så att de pockade på sin uppmärksamhet och flödade ut och över både mig och mina tankar.

Mitt i allt detta drabbades jag av ångest över saker som händer som jag inte riktigt rår för eller kan förhindra. Jag faller och kommer tillbaka igen. Saker i livet tar sina vändningar mot nya mål och visst är det så JAG kommer att sätta mig ner liksom mina sagofigurer på ett moln, dingla lite med benen och tänka att det här gjorde jag bra tillslut. Jag tror jag är värd att njuta av mitt eget liv. De som står i vägen blundar jag för och tänker att, det är okej, jag vet råd att gå vidare på annat vis. Stoppklossar ska inte bli ett hinder för mig. Jag vet, jag vet.

För ett år sedan skrev jag en julsaga - i år tror jag att Hilda, Tindra, Gnistra och Sprudla ska få ta plats mitt julevangelium - på mitt vis. Jag måste nog bara fråga om lov först. För helt och hållet var det inte riktigt enbart mina.

Jag vill och önskar att jag kan och orkar hålla igång skrivandet på en annan nivå och med lite mer tid över ska det gå. Jag vill inte vara som ljusets hastighet i världsrymden och lysa först om tusen år. Det är här och nu jag vill sprida mina tankar under det ljus som för många år sedan började långt borta och bär på helt andra erfarenheter än vad jag gör. Ibland slår mig tanken, om ljuset kunde förmedla vad det såg på sin resa där ute och långt borta... vad skulle det då säga mig?